lördag 8 februari 2014

VARFÖR SKA DET VARA SÅ KOMPLICERAT - MOR & DOTTER RELATION

Idag läste jag ett vackert inlägg hos fina Emma som öppnade upp en massa minnen och rörde upp en massa känslor inombords. Varför ska det vara så komplicerat mellan kvinnor, mellan en mor och dotter, mellan systrar. Jag har alltid beundrat och sett upp till min mor, särskilt när jag växte upp. Hon var en lejonhona som gav sig ut i världen och slogs för sin familj. Hon var vacker, elegant, intelligent, rolig och många beundrade henne när jag växte upp. Tyvärr var inte empati och tålamod hennes starka sida. Karriären var hennes fokus under hela min uppväxt. Jag somnade ofta under hennes säng så jag skulle vakna när hon kom hem så jag åtminstone skulle få en glimt av henne. Jag växte upp med barnflickor och fick enbart se min vackra mor några timmar på helgerna…..som mitt hjärta värkte efter henne då. När vi sedan flyttade till Sverige blev rollerna ombytta på ett konstigt sätt. Jag lärde mig språket och kom snabbt in i det svenska samhället, jag blev den som fixade allt praktisk hemma och som kommunicerade med myndigheterna och den yttre världen medan mamma backade och ställde sig i bakgrunden. Jag har inte pratat med min mor på flera år och hon har inte sett sina fina barnbarn under dessa år. Hon skar bort mig ur sitt liv när hon inte längre hade något behov av mig, hon skar bort mig ur sitt hjärta när hon inte tyckte att jag hade något behov av henne längre. Hur kan man göra så som mor…..det kommer jag aldrig att förstå.


Mina underbara Sessor, de är anledningen till att jag går upp på morgonen även de dagar allt känns tungt och hopplöst. Det är de som ger mig styrkan att kämpa och dem som skänker mig den största glädjen i mitt liv. Jag kommer aldrig att ha en svår och komplicerad relation med dem, det kan vi redan se nu. Vi är nära, så nära man kan komma. Vi delar varandras hemligheter, glädjeämnen och jag lyssnar alltid på deras bekymmer och problem utan att förringa dessa. De känner att jag finns där för dem i vått och torrt, jag är beredd att slåss för dem om det behövs och min famn är alltid öppen när de behöver tröst. Jag skämmer bort dem när de förtjänar det, berömmer dem när de gör något bra och blir arg när de gjort något dumt eller när de är lata. Barn behöver riktlinjer och disciplin men den ska alltid vara kopplad till villkorslös kärlek. Det enda jag önskar av dem är att de ska vara lyckliga och att de sprider kärlek i sitt liv.

Varför ska det vara så komplicerat?

För min del är min kärlek till mina döttrar ytterst okomplicerad, jag kommer att älska dem och finnas vid deras sida till mitt sista andetag.


KRAM!!





16 kommentarer:

  1. Uhhh som dit fine blogg indlæg rammer mig ret i hjertet - jeg selv har et vældigt kompliceret forhold til min mor - hvilket jeg ikke forstår er nødvendigt - jeg åbnede mit hjem endnu engang for hende denne jul, med håbet om forsoning ( jeg er 51 og hun 73 ).
    Hun har takket NEJ og for min del orker jeg ikke længere forsøge at "løse" op for forsoning - mit håb er nu slukket MEN mit hjerte græder og jeg længtes efter at give den kærlighed som en datter også gerne vil give sin mor.

    Dejlig DU har så fantastisk et forhold til dine prinsesser <3 <3 <3

    Mange kærlige hilsner fra Danmark
    Charlotte

    SvaraRadera
  2. Oj, det här inlägget var verkligen fint, vackert, så oerhört sorgligt, modigt och naket, allt på,samma gång! Det skiner igenom i din blogg att du alltid värnar om döttrarna och sätter dem först vad som än händer där ute där det stormar, stölder på t-bana/pendel/i city (lyckats klara mig i alla 25 år i Sthlm peppar peppar!), tuff arbetsmarknad, sjukdomar, you name it. Föräldraskapet är dett viktigaste och svåraste vi har under vår tid här på jorden. Personligen känner jag mig träffad rakt i hjärtat när det kommer till mor och dotter... Jag har oxå en historia som jag alltid kommer få bära med mig, mitt livs sorg, och det jag kan göra idag är att vara så good-enough mamma jag bara förmår åt mina käraste tonårssöner. Att bryta generationshistorien med så mkt kärlek vi kan! Med såna här inlägg så inser vi att vi inte är själva! Jag är helt säker på att du är en underbar mor!
    Varmaste kramen, Lotta

    SvaraRadera
  3. men fina du, hur kan man göra så? Det gör ont i mig när jag läser det du skriver! Kan bara tänka mig att du har en fantastisk relation till dina tjejer, så varm person som du är! Jag har också haft en komplicerad relation till min mamma så jag förstår hur du känner. Stor kram Pernilla

    SvaraRadera
  4. Det behöver inte bara vara mellan kvinnor. För min del har jag inte pratat med min pappa sedan jag var 27 el 28 (är idag 50). Han dog innan vi någonsin pratade med varandra igen. Så jag kan säga som så, att även om det är din mamma som har stängt ute dig, försök få kontakt om det går innan hon går bort, för det kan göra väldigt ont sen när man vet att det aldrig mer kommer att finnas någon chans. Jag vet det.
    Maja

    SvaraRadera
  5. Hej du flitiga bloggare, shoppare, kvinna & mamma m.m.,

    Efter att ha tagit del av ditt gripande inlägg (liksom Emmas som du länkat till) kommer jag bara att tänka på två saker: förlåtelse och försoning - för dina sessors skull, för framtidens skull. Det är en fruktansvärd omställning att komma till ett främmande land och många kvinnor (40- och 50-talister) har av olika skäl inte orkat eller kunnat leva upp till den självbild, det "jag" de en gång var, varför så många döttrar fått "stryka på foten", fått törnar... Själv har jag också fått bli "duktigare", mer framgångsrik och "större" än mina föräldrar, möjligen också som någon slags kompensation för det som gick förlorat när de kom till detta underbara land som jag själv blivit född i.

    Jag vet inte vad förlåtelse och försoning skulle vara för dig (eller för bloggaren Emma) eller för din mamma men om man har döttrar (barn) tror jag det är värt att fundera på detta så länge man behöver. Vara lite klokare, visare, "äldre" än sin förälder, om du förstår vad jag menar. Liksom veta bättre och sen ta tag i detta på det sätt man mäktar med. Det kan räcka med så lite, så lite, om man förmår lägga stolthet och historia åt sidan för ett litet slag.

    Om man klarar det, om man klarar att "naken" stå inför den som gjort en illa och i det ögonblicket förlåta och gå vidare tror jag man har lärt sina barn en av de viktigaste saker som livet kan och måste lära en: att lösgöra sig. Lösgörelse. Man känner något, man bär på något - visst - men man ställer sig över detta, lösgör sig och ser allt som det är och kan vara idag.

    Jag önskar av hela mitt hjärta att du får en dialog med din mor och att dina flickor får se en glimt av den självständiga, starka och lyckliga kvinna som hon en gång var - och som förmodligen du också är! Jag har fått för mig att himlen skulle bli lite blåare ändå även om allt är bra, fint och utmärkt som det är.

    Många kramar,
    N.

    SvaraRadera
  6. Men så sorgligt att läsa.... Att du har en fin relation till dina döttrar, lyser alltid igenom och det är i alla fall skönt. Jag har nog bra kontakt med min mamma tycker jag, fast okomplicerat är det inte och kommer aldrig att bli, vilket är påfrestande nog ibland. Kramar

    SvaraRadera
  7. Åh det var ett fint inlägg av Emma, och av dig! Det gör ont att höra om din mamma! När man läser och hör omkring sig, så finns det många komplicerade förhållanden till sina mödrar. Säkert en massa orsaker - du beskriver det bra runt din egen mamma och det är klart att det finns en massa faktorer som spelar in. Jag själv har tänkt mycket på det här i min egen mammarelation då jag har dåligt samvete för att jag tar ett visst avstånd. Min mamma har slutat jobba, blivit pensionär och äldre, jag har svårt att acceptera att deras egen värld krymper och blir ganska självcentrerad, när man själv är i en jobbig fas i livet. Men det är förstås oerhört jobbigt att inte ens ha hamnat där och att få "chansen" att uppleva att relationen går upp och ned... Min egen dotter-relation är ju speciell just nu, då hon bor så lång bort, har ett behov att prata av sig runt de jobbiga sakerna i hennes tillvaro och jag inte riktigt orkar med dem ibland... När jag hör din beskrivning av dina egna döttrar så känns det jättevarmt och gott, för jag känner igen mig väl och jag är helt överygad att det kommer bli helt annat för dig i mammarollen. Jag känner mig själv oerhört stolt över min egen dotter som har många likheter med mig själv, och HON skryter gärna med dem :) medan det finns många olikheter också som vi överser med. Stor kram till dig!!

    SvaraRadera
  8. Man kan ju inte riktigt förstå hur en förälder kan göra nåt sånt överhuvudtaget. Har kämpat i många år med en pappa till min stora tjej som har gått vidare och lämnat henne bakom sig. För att den nya frun är sotis osv. Man blir både ledsen och förbannad många gånger. Stångat huvudet blodigt utan att det hjälper. Som tur är har M och jag ett toppenförhållande och kan prata om alt. Hon vet att det inte är hennes fel. Stora och tunga frågor du tar upp här.....Kram

    SvaraRadera
  9. Jag vet inte riktigt vad jag skall skriva för det du beskriver är ju alldeles förfärligt. Jag kan bara inte förstå hur man kan göra något sådant. Det måste vara så att din mamma kände sig otillräcklig och helt enkelt inte klarade av att hantera det- någon annan förklaring kan bara inte finnas. Stor kram Linda

    SvaraRadera
  10. Fint och reflekterande skrivet. Starkt att kunna vända något svårt och gör det till något bättre för sina egna barn. Kram och tack för att du delade med dig.

    SvaraRadera
  11. Så FINT och personligt inlägg.

    Kram Sara

    SvaraRadera
  12. Så fint du skrivet. Visst är det så att kärleken till ens barn är det som gör att man orkar kämpa vidare
    Håller med dig, hur kan en mor välja bort sina barn. Man får se det som att det är ett val en sk förälder gör,fvarför kan man inte först. För att orka gå vidare får man släppa det och bara säga att det är synd och deras stora förlust att de inte får se sina barn eller barnbarn växa upp.

    Kämpa vidare för din lilla familj och gläds åt dem, det är de som ger en styrkan att gå vidare i livet
    Kram på dig

    SvaraRadera
  13. <3<3<3
    Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än massa kramar och kärlek till dig och dina fina tjejer. Jag vet allt om den komplicerade relationen mellan mamma och dotter och verkligen hur spänt det kan vara och hur svårt det kan vara att se en lösning. Hoppas innerlig att ni kanske kan hitta något sätt att umgås på, för du behöver få läkt lite av det där hålet. Och kanske hon med.
    Massa kramar
    L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej,
      Missförstå mig inte, jag har förlåtit min mor, jag är inte bitter eller arg, jag kan bara inte förstå hennes agerande, särskilt inte efter att man själv blivit mamma till två små tjejer. Jag la allting åt sidan när jag fick mina tjejer och hoppades att hon skulle ta tillvara chansen att starta om på nytt med dem i varje fall men hon har inte haft något intresse av att lära känna mig på nytt eller Sessorna. Det är givetvis mest hennes förlust men tyvärr även tjejerna som aldrig kommer att ha en relation med sin mormor.
      Tack för dina ord och kram!!

      Radera
  14. Så fint skrivet. Kan inte förstå hur en mamma kan göra så. Men det lyser igenom att du är helt tvärtom med dina flickor. Så som det ska vara. Din mammas förlust som du skriver. Kram

    SvaraRadera
  15. Du skriver så fint, även om det märks att det finns både sorg och kärlek. Som du skriver är det din mammas förlust, men jag har svårt att sätta mig in i situationen. Hur kan man gör så? Tur du är stärk för dina tjejer.
    kram

    SvaraRadera

<3 Tack snälla för din kommentar <3

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails

Annonser

ANNONSER